...
Det känns som jag inte får plats längre, jag ligger på en nivå som jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig sjunka till. Jag kanske antog, misstog, misstrodde, anförtrodde, missbedömde, tog för givet, sårade.
Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Jag känner mig värdelös, som en trampad, bortkastad, urvriden, sönderklippt, dammig mörkblå skoltröja.
Jag vet att jag betyder någonting, men betyder jag någonting för dig?
Jag känner att tiden är knappt, vi har hela livet på oss (eller iallafall till 2012) att tjaffsa och ta reda på allt det här. Men det vill jag inte, jag vill att allt ska va som förr. Kan allt bli som förr? Jag vet att allt kan bli som förr? För vi är bäst tillsammans! Det vet jag! Det är allt jag vet! Jag vet att vi har våra små duster och jag älskar att vi har dom, för vi är inte perfekta någonstans, vad hade vi varit då? Om vi var perfekta? Ingenting. För ingen är perfekt. Men jag vet att tillsammans så är vi två små galna filurer som mer än allt annat vill resa bort tillsammans. Eller vi ville iallafall. Jag vet att jag vill. Vill du fortfarande?
Jag vet att vi är helt jävla olika. Vi har ingenting gemensamt. Men endå så matchar vi endå så jävla perfekt tillsammans. Jag vill fortsätta förändras med dig, inte utan dig eller ifrån dig. Med dig. Vill du?
Jag fattar inte varför jag inte slutar tjata om det här. Men jag vet inte om du verkligen fattar. gör du? Vet du hur mycket du betyder för mig? Du borde veta. Jag vill att du ska veta. Jag vill inte att en sån här grej ska leda oss mot två olika vägar. Vill du? Jag saknar ditt skratt kvinna!
Jag vet inte om det är samma jag som finns kvar sen när det kanske är för sent. Du kanske inte har något emot det heller? Jag vill kunna stå vid din sida för alltid. Men det är inte så lätt när du hela tiden stöter bort mig därifrån. Jag vill kunna prata med dig men du har aldrig tid. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Men man kan inte alltid få som man vill.
Jag är en duktig simmare som är ute på djupa hav, men jag har kramp i armarna.
Jag älskar dig syster, kort och enkelt.
Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Jag känner mig värdelös, som en trampad, bortkastad, urvriden, sönderklippt, dammig mörkblå skoltröja.
Jag vet att jag betyder någonting, men betyder jag någonting för dig?
Jag känner att tiden är knappt, vi har hela livet på oss (eller iallafall till 2012) att tjaffsa och ta reda på allt det här. Men det vill jag inte, jag vill att allt ska va som förr. Kan allt bli som förr? Jag vet att allt kan bli som förr? För vi är bäst tillsammans! Det vet jag! Det är allt jag vet! Jag vet att vi har våra små duster och jag älskar att vi har dom, för vi är inte perfekta någonstans, vad hade vi varit då? Om vi var perfekta? Ingenting. För ingen är perfekt. Men jag vet att tillsammans så är vi två små galna filurer som mer än allt annat vill resa bort tillsammans. Eller vi ville iallafall. Jag vet att jag vill. Vill du fortfarande?
Jag vet att vi är helt jävla olika. Vi har ingenting gemensamt. Men endå så matchar vi endå så jävla perfekt tillsammans. Jag vill fortsätta förändras med dig, inte utan dig eller ifrån dig. Med dig. Vill du?
Jag fattar inte varför jag inte slutar tjata om det här. Men jag vet inte om du verkligen fattar. gör du? Vet du hur mycket du betyder för mig? Du borde veta. Jag vill att du ska veta. Jag vill inte att en sån här grej ska leda oss mot två olika vägar. Vill du? Jag saknar ditt skratt kvinna!
Jag vet inte om det är samma jag som finns kvar sen när det kanske är för sent. Du kanske inte har något emot det heller? Jag vill kunna stå vid din sida för alltid. Men det är inte så lätt när du hela tiden stöter bort mig därifrån. Jag vill kunna prata med dig men du har aldrig tid. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Men man kan inte alltid få som man vill.
Jag är en duktig simmare som är ute på djupa hav, men jag har kramp i armarna.
Jag älskar dig syster, kort och enkelt.
Trackback